Liveindustrin lever - leve liveindustrin
Krönika signerad Henrik Berndtson, Blixten & Co
Den 12 mars 2020 trädde en ny förordning i kraft. En förordning som innebar inskränkningar i den grundlagsskyddade demonstrations- och mötesfriheten. Den 29 mars skärptes därefter samma förordning och pulveriserade det sista som fanns kvar av den marknad vi lever av. Ett historiskt förbud minst sagt och situationen blev i ett slag oerhört allvarlig för vår bransch, för oss, våra kollegor, artister, musiker, leverantörer, arenor, biljettbolag och andra vänner. En känsla av att syret höll på att ta slut i allmänna sammankomst branschen infann sig kvävande snabbt.
Men nu till det märkligaste av allt – idag är jag tacksam att vi fick ett förbud.
– Är han från vettet, undrar ni.
– Jag har aldrig sett klarare, vrålar jag.
Jag är alltså glad att vi fick ett förbud eftersom det gav oss något att förhålla oss till. Slut på fri uppfostran, mindre frihet, mer ansvar. Ni vet. Att hamna i situationen som skidanläggningarna gjorde – där det inte fanns ett förbud, men alla instanser värda namnet implicit uppmanade till att inte besöka deras anläggningar. Icke önskvärt läge. Inget förbud, bara rekommendationer att inte nyttja företagets tjänster.
Jag litar på Folkhälsomyndigheten på samma sätt som jag förväntar mig att de litar på mig. Om Tegnell och Wallensten någon gång funderar på att arrangera en konsert (här finns för övrigt utrymme för en både rolig och i denna gravallvarliga stund till och med opassande ”gissa artisten-lek”) så hoppas jag att de kommer till mig.
Henrik Berndtson, Blixten & Co
På samma sätt som jag kommer till dem för råd i smittskydds- och folkhälsofrågor. Jag litar på expertisen, de litar på expertisen. Alla som sysslat med lagidrott i någon form vet att det viktigaste inte är att ha den bevisat bästa taktiken. Det viktigaste är att alla faktiskt följer taktiken. Det är då vi vinner. Och vi har (tro det eller ej) tänkt vinna den här matchen. Laget Sverige, laget Liveindustrin, laget Sponsrings- & Eventsverige och laget Blixten & Co/All Things Live – vi tänker följa taktiken och vinna den här matchen.
”Vi är ingenting utan vår publik”
Det olyckliga med just den här taktiken är naturligtvis att vi inte får göra det vi är bäst på och att vi är de som drabbas allra hårdast ekonomiskt. Nu pratar jag enkom om effekterna för företaget. De som drabbas allra tuffast är givetvis de insjuknade och deras anhöriga. Inte tu tal om det. Den här krönikan ämnar endast behandla det professionella perspektivet och där står vi mitt i skottlinjen. Vi är ingenting utan vår publik, vårt existensberättigande bygger på publiken. Utan publik är vi ingenting. I just det här fallet skiljer vi oss från exempelvis idrotten. Visst – idrotten (idrott i bemärkelsen åskådaridrott, ej utövaridrott nota bene) har fått enorma problem, vilket smärtar mig å det grövsta, eftersom de helt saknar biljettintäkter, men med risk att få varenda supportergruppering efter mig, så är publiken trots allt sekundär hur vi än vrider och vänder på det inom idrottsvärlden. Absolut inte för upplevelsen, känslan, stämningen och underhållningen – där är publiken nästan viktigare än sporten självt, men för det sportsliga. Inom idrott finns ett tävlingsmoment som avgör vem som blir mästare och inte, vinna eller förlora.
Det elementet finns inte på samma sätt i vår verksamhet. Vi har inget tävlingsmoment i livemusikbranschen. Vi avgör inga mästerskap, vi kör inte på tid, och vi försöker inte heller hoppa längst från scenkanten (även om det sistnämnda vore ett kul slapstick-inslag). Vi bygger på mötet mellan artist/skådespelare och publik. Att träffas live, fysiskt i samma rum, att vara många människor samtidigt som skapar en elektrisk stämning i lokalen.
Vi kan med andra ord inte leva utan publiken. Det går inte att helt återskapa samspelet mellan innehåll och publik genom exempelvis streamade konserter, hur gärna vi än skulle vilja. Det blir inte samma sak. Att vara en del av publiken är en mycket stor del av upplevelsen. Streaming är absolut bra, men en liveupplevelse är bättre. Jag skall vara helt ärlig – jag saknar liveupplevelser så vansinnigt innerligt, oavsett om det är sport, musik, humor eller något annat. Jag saknar allmänna sammankomster. Inte det häftigaste uttryck jag någonsin använt, men det är sant och det är uppenbart präglat av tiden vi befinner oss i.
”Människor tror på ett liveliv efter krisen”
I allt det nattsvarta, vilket vanligtvis ligger ofantligt långt ifrån min personlighet, ser jag också ljusglimtar och jag ser fram emot vad vi kan kalla ett mänskligt kosläpp när vi får börja arrangera våra evenemang igen. Det som är glädjande är att över 95% av alla våra biljettköpare valt att hålla fast vid sina förvärvade biljetter till de evenemang vi flyttat till hösten. Den slutsålda turnén med Miss Li, ”En kväll med Petter”, ”Störst av allt” med Nour El Refai och ”Kvinnan som är jag” med Lisa Nilsson – mer eller mindre alla vill hålla fast vid sina biljetter. Ett starkt innehåll håller med andra ord förhoppningsvis i längden. Även ett släpp som vi gjorde nyligen på ”Räkhäst” med briljanta Per Andersson har sålt bra. Människor tror på ett liveliv efter krisen.
En annan positiv aspekt av det här tycker jag är insikten om hur viktiga vi är för den mentala hälsan. Att få komma ut och dela en upplevelse med andra människor, långt borta från en påtvingat isolerande karantän, är ibland helt avgörande för en persons mentala hälsa. Jag har inget som helst vetenskapligt belägg för det, men ibland är det skönt att bara veta, lägga fram något obevisat.
Vi följer taktiken, vi skall hjälpa till att minska smittspridningen och när vi är redo – då blir det stagedive rakt ut i den flockimmuna folkmassan, for sure.
Ta hand om er, vänner.
// Henrik Berndtson, CEO, Blixten & Co