… är ett av de ord som jag kommer att tänka på först när jag ska beskriva situationen vi lever i just nu. ”Det enda vi vet är att vi ingenting vet” är ett uttryck som också väl beskriver vår vardag i nuläget. Vi måste, alla tillsammans, hjälpas åt att hejda och förhoppningsvis också stoppa det fruktade coronaviruset så snabbt och starkt som möjligt, det är självklart! Under tiden fortsätter det dock att skapa mer och mer ovisshet. Frågan är; kan vi lära oss att gilla ovissheten?

Krönika signerad Eva-Lena Frick, VD Vasaloppet

Vad ska hända? När händer det? Hur påverkar det som ska hända oss? Kan vi genomföra det vi har planerat, om inte, vad har vi för alternativ? Finns det andra sätt att ta oss an våra utmaningar i denna osäkra situation? Kan vi kanske till och med hitta utvecklingsmöjligheter i all ovisshet?

Jag letar mig tillbaka i mitt minne till 80-talet och några av alla skidtävlingar världen över som var mina utmaningar vid denna tid. Vissa av dessa genomfördes vid temperaturer som var väldigt låga, ja, ibland så låga att tävlingen fick ställas in. Det värsta som fanns (tyckte jag i alla fall) var att komma till tävlingsplatsen vid nio-tiden och man skulle starta ett par timmar senare och termometern visade runt 20 grader minus. (gränsen för nationella tävlingar är minus 17 grader och liten/ingen köldeffekt av vind).

Då startade en process där tävlingens vara eller icke vara bestämdes av om solen kom fram och temperaturen kunde stiga, skillnad mellan högsta och lägsta punkten, hur långa utförsbackarna var och därmed hur lång tid man exponerades för både stark kyla och vind, vilken distans som skulle åkas, hur länge man kunde skjuta på starten innan kylan kom tillbaka på eftermiddagen, varje åkare hade också individuella omständigheter som skulle läggas in i denna helhetsbild.

En mycket stor utmaning i detta läge var att aldrig tappa fokus och anpassa sig till det som beslutades. Det var många gånger mitt fokus flyttades från resultat och prestation till att jag ”hoppades” att tävlingen skulle bli inställd… Ibland tog ovissheten hur det skulle bli över och till slut ville jag inget hellre än att bara åka hem. De gånger som jag lyckades behålla fokuset kunde resultatet bli riktigt bra om tävlingen genomfördes. Det gällde, kort sagt, att lära sig att ”gilla ovissheten” så bra som möjligt, behålla fokus på uppgiften men samtidigt vara flexibel utifrån ev nya omständigheter som beslutades. Precis så som vår verklighet ser ut i dag.

Kan vi genomföra Vasaloppets sommarvecka 2020? Hur kan den genomföras under eventuellt alternativa former? Hur påverkar det Vasaloppets verksamhet på kort och lång sikt? Vad tycker våra deltagare, partners, lokalsamhällen, funktionärer och alla andra intressenter om de olika alternativen?

Med dessa, och många andra, frågeställningar på näthinnan hela tiden gäller det att i hög grad gilla ovissheten och acceptera att man inte alltid vet vad som ska hända, när det händer och hur det påverkar verksamheten. Däremot måste modet finnas på plats och vi måste våga att ta steg framåt utan att veta om ”tuvorna bär” och vara beredda på att ta en alternativ väg om den första inte fungerar. Vi ska, som alla andra, möta en framtid som vi aldrig har mött. Vi väljer själva hur vi tar oss an denna utmaning, ser vi positivt på den blir den roligare, lättare och vi får ett bättre resultat.

När det gäller Vasaloppets sommarvecka jobbar vi i nuläget med många bollar i luften samtidigt, allt för att ge våra deltagare och andra intressenter så hög kvalité på sina upplevelser som möjligt. Hur den kommer att genomföras vet vi inte just nu, det visar sig! Förutsättningar kan ändras snabbt och då gäller det att hänga med, vara flexibel och ha fokus på vad vi ska göra. Vi övar och vi tränar, vi blir bättre (som man blir när man tränar mycket på något) och vi tar oss an uppgiften med ett positivt sinne.

Varmt välkomna till oss! Jag vet inte just nu till vad till 100% men jag vet att vi kommer att göra allt vi kan för att det, trots ovissheten, ska bli en härlig upplevelse, 14-22 augusti är datumen som gäller!

Gilla ovissheten, nyttjad på ett klokt sätt kan den visa sig bli en viktig beståndsdel i vår gemensamma framtid, både privat och arbetsmässigt.

Slutligen ett medskick in i ovissheten, ett motto som gör att vi vågar gå framåt:

”jag förlorar aldrig, antingen så vinner jag eller så lär jag mig nånting och går vidare”

// Eva-Lena Frick, VD Vasaloppet