"Ambush är att åka snålskjuts på ett uppmärksamhetsvärde från en rättighet."
I idrottssammanhang kan kampen mellan sponsor och snyltare vara lika intensiv som mellan de tävlande. Men till skillnad från den regelbok som gäller på plan är det inte alls lika tydligt vad som är tillåtet respektive otillåtet vid sidan av. Rättigheter, sponsorer och branschens byråer behöver alla här vara på sin vakt för att sponsormarknaden ska fortsätta utvecklas åt rätt håll. Det menar Ricky Strandberg, Lena Seratelius och Magnus Berglund, alla tre medlemmar i branschorganisationen Sponsrings- och Eventsverige.
Det brukar heta att kärt barn har många namn, men på svenska har ”ambush marketing” aldrig fått någon särskilt använd översättning. För det luriga med begreppen runt ambush – som alltså uppstår när ett företag medvetet associerar sig med en rättighet, utan att vara officiell sponsor – är att det finns stora gråzoner. Ambush är inte per definition olagligt, utan snarare oetiskt, men det kan också innebära renommésnyltning och varumärkesintrång.
Ambush är att åka snålskjuts på ett uppmärksamhetsvärde från en rättighet. Rent praktiskt kan det handla om att göra väl tilltagen ”Heja Sverige-reklam” i samband ett stort mästerskap, att hyra utställningsytor eller köpa utomhusreklam i direkt anslutning till ett evenemang, eller att köpa upp biljetter för att använda i egna reklamtävlingar. Biljetter som sedan används som kampanjvinster eller i kunderbjudanden, och på så vis skapar en koppling till rättigheten. I alla dessa exempel är det svårt, närapå omöjligt, att som rättighet och officiell sponsor skydda sig. Tas steget däremot till ett direkt varumärkesintrång, det vill säga om ett företag använder skyddade uttryck eller symboler, är fallet ofta enklare; ambush blir olagligt.
Som i biljettexemplet är det svårt att stoppa en ”ambusher” från att skapa en relation till målgruppen. Och extra utmanande förstås om det är en tidigare sponsor. Bland det viktigaste rättigheter och sponsorer kan göra när det kommer till ambush är att ta upp olika situationer redan i sponsoravtalet. Det är nämligen svårt att som rättighet helt ta på sig ansvaret att hålla ambush-aktörer helt borta. Här krävs samarbete; att i sponsoravtalet redogöra för hur rättighet och sponsor tillsammans motverkar (och åtgärdar) eventuella ”angrepp”.
I Sverige finns det få dokumenterade fall av ambush, men det betyder inte att det är ovanligt. Rättigheter vars marknadsvärde till stor del består av exklusiviteten i att förknippas med varumärket brukar vara duktiga på upptäcka och försvara eventuella intrång. Fråga bara pizzabagaren Mammad Wallérion i Västerås som 2006 blev rikskändis för att ha bakat en ”OS-pizza” – eller den handlare som annonserade ”(OS)T” för att sälja sina mejeriprodukter.
Både Sveriges Olympiska Kommitté, som erbjuder de olympiska associationerna till sina sponsorer, och Svenska Fotbollförbundet, vars jurister brukar vara på tå när de ser ett för planerat användande av blågula landslagströjor och förbundssymboler, är rättigheter med resurser att försvara sig. Men även för mindre rättigheter är det viktigt att vara noggrann när det kommer till varumärkesfrågor. Och då inte bara när det gäller sponsorer, utan även vid sin egen namngivning.
”MalmöKlassikern”, som bestod av MalmöMilen, MalmöSimmet och Malmö Velo Classic, har skapat ett av få svenska namncase. Motionsserien blev stämda av En Svensk Klassiker för varumärkesintrång och en juridisk process drog igång. Tingsrätten ansåg att risken för förväxling vara mycket liten: att ordet ”klassiker” inte ensamt kan namnskyddas och att eventdeltagarna sannolikt inte tog miste på MalmöKlassikern och En Svensk Klassiker, eftersom den mindre rättigheten riktade sig till en mer lokal målgrupp. En Svensk Klassiker överklagade, men MalmöKlassikern vann även i hovrätten.
Varumärkesintrång och ambush marketing är långt ifrån något nytt på sponsormarknaden, men det kommer de närmsta åren bli mer aktuellt än någonsin. I takt med att företag digitaliserar både produkterbjudanden och marknadsföring ökar vikten av positionering. När det mesta går att kopiera blir det varumärken som skiljer företag och produkter åt. Här har sponsring som marknadsföringsform en viktig roll. Sponsring omsatte i fjol drygt 7,2 miljarder kronor i Sverige. Det är mycket pengar, men sannolikt skulle investeringarna vara ännu högre om företag valde att bli sponsorer istället för att snylta. Det skulle dessutom ge större möjlighet för rättigheter att utvecklas, vilket i sin tur skulle gynna sponsorerna.
Vad alla i sponsrings- och eventbranschen behöver fråga sig är: Om det går att ”vara sponsor” utan att betala någon rättighetskostnad, varför ska då företag bli officiella sponsorer över huvud taget? Den som står utan svar sitter i händerna på tolkningar och otydliga spelregler. Och det är inget som utvecklar branschen, snarare urholkar den.
Ricky Strandberg, vd, Eclect, samt styrelseordförande, Sponsrings- och Eventsverige
Lena Seratelius, advokat, Advokatfirman ReklamJuridik
Magnus Berglund, fristående sponsringsrådgivare
